Rytmer och bildkonst

Hårt papper av återvunnet material hade jag köpt. Det var bara ett infall, men sedan så visade det sig att det passade fint till att måla blommor på svart botten med en finish av blank lack så att strukturen i pappret framträdde.

När jag skulle köpa mera sådant papper så fanns det inte längre och jag köpte en annan sort, som var litet tjockare och mjukare. Det skulle nog gå bra.

Det var för mjukt för att skära i småbitar (lagom till kort) så jag fick klippa i stället.

Men detta papper hade en helt annan, mjukare och luddigare känsla så jag kände mig också luddigare och undrade vad detta papper egentligen kunde passa till.

Jag prövade litet... drog några enkla streck med blommor och... sedan kände jag mig nästan tvingad att skriva litet på bilden.

Det fick mig att börja leta efter flera bilder med texter på och efter ett tag hade jag hittat en ny genre Art Journal. 

Jag tittade på mängder med sådana bilder  och tyckte att de var väldigt, fantastiskt bra. Massor med färger och en så´n där riktigt spontan och härlig, levande röra.
Om man tittar närmare på naturen så ser den ju också ut som en riktig röra: pinnar, vissna blad och kvistar ligger huller om buller överallt, blandat med hål, myror, stenar.... hur som helst. Levande liv ska alltså vara huller om buller och dessa bilder ser också väldigt levande ut. Eftersom jag gillade dem så tänkte jag att det kunde kanske vara kul att se om jag kunde göra något liknande.
OK Fram med papper och färgburkar!

Jaha... och hur skulle jag nu börja? Tja? På med några färger hur som helst som en bakgrund!

Men denna bakgrund blev rätt så rörig och smetig... ja, det blev bara värre och värre och samtidigt kände jag mig själv också mer och mer rörig, som att hela mitt inre bara blev en oformlig smet.
När det inte fanns någon struktur (mönster) på pappret så försvann mina egna inre strukturer också.


"Så bra" skulle någon tänka, jag vet det. ”Bort med alla strukturer, som fjättrar sinnet i gamla, stela vanor!”

Jovisst, jag tänkte att jag skulle lära mig det nu, men den strukturlösa känslan tog över så att allt på bordet också blev helt rörigt. Jag glömde att skölja penslarna, jag fick färg på min dyra ylletröja och till slut var det en ask med småsaker, som for i golvet. Och färg hamnade på golvet.

(Vide ett tidigare försök att ”måla kladdigt och spontant” så var det en stor glasburk med röd akrylfärg, som kraschade i golvet så att det blev en stor pöl av tjockflytande färg och glasbitar.)

Men nu tänkte jag att ”jag ger mig inte” men samtidigt blev jag mer och mer nervös. Känslan spred sig från bröstet till magen tills jag nästan mådde illa.

Att rita och måla mer precisa mönster fungerar på det motsatta sättet så att det blir som en meditation. Att sjunka in i en liten detalj och peta med den väldigt noga gör att alla tankar och känslor försvinner så att jag bara vilar i ett slags "tomma intet". Om jag bara lyckas att komma in i att fokusera ordentligt på det.

Det verkar som att samma lugn kan komma av att sitta och sticka eller virka. Om man stickar så går det ju inte att försöka göra hela tröjan omedelbart – man måste fokusera på en maska i taget och jag tror att det kan motsvara den effekten som man är ute efter med ett radband. Fast jag blir nervös av radband, men andra kanske inte blir det.

Ute i naturen är det så att helheten ser rörig ut på lagom avstånd, men inte på större eller mindre. Om man tittar noga på ett blad, en blomma, en fjäril eller en kotte så ser man minutiöst noga och perfekt ordnade mönster. Varje liten del har sin egen struktur och sitt eget mönster, sin egen dans eller sång, och om något förstör dessa mönster så att de förvrängs så blir det sjukdom, kaos och död och det som jag tidigare kallade ”huller om buller i naturen” försvinner också. Det blir bara öken kvar.

Även om vi kan tyckas kunna göra vad vi vill så kan vi ändå inte äta vad som helst, vi kan inte flyga och inte vara vakna hur länge som helst och inte köra hur som helst med bilen. Fåglarna har sina speciella revir, vanor och sånger.
I tillvarons grund ligger strukturer och mönster och den typen av musik, som är disharmonisk, ger också helt formlösa, fula mönster på vattnets kristaller när det fryser.
https://www.youtube.com/watch?v=tAvzsjcBtx8

Form eller kaos, kan man säga.

Om jag bara smetar omkring färg så att det flyter hur som helst så tror jag att mitt inre, kanske vattenmolekylerna i kroppen, blir påverkade av det så att de tappar något, som kan liknas vid en slags formpotential (de är ju inte frusna, men potentialen till att bilda ett visst mönster, måste ju finnas där ändå). Och hela mitt inre tappar formen tills jag börjar att tappa grejer på golvet och må illa.

Jag blev deprimerad och målade över mitt kladd med svart färg och sedan kändes det litet bättre.

Nästa morgon fick jag idén att jag skulle testa om det var likadant om jag gjorde någon bild så där ”levande huller om buller” med datorn. Man vet ju inte förrän man har testat.

OK Jag satte igång. Jag bara gjorde vad som helst.... färg här och färg där och en blomma och vad sedan? Tja, jag lät nå´n slags intuition göra vad den ville, dvs jag bara följde impulser för att se vad som skulle hända.

Men... kan man tänka.... jag mådde inte alls dåligt. Och vad berodde det på?

Ja, för det första så går det ju inte att smeta färg på kläderna och tappa färgburkar i golvet med en dator.

Det går inte heller att ”bara slaska iväg i full fart” - man måste ju tänka på vilken knapp man ska trycka på! Man måste helt enkelt bestämma sig för en funktion i taget och färgerna kan inte förvandlas till brun gegga bara för att man struntat i att skölja penseln.

Datorn har en struktur som man inte kan komma förbi! Den är en strukturator!

Det går alltså fint för mig att göra ”spontant vad som helst hur som helst” med en dator eftersom min hjärna hela tiden då blir tvungen att fokusera på strukturella detaljer. Om jag skulle trycka på fel knapp så kan ju hela bilden försvinna som om den aldrig ens hade funnits. Hela datorn kan slockna!

Det gör att jag inte kan ”sätta fart” - jag är tvungen att vara lugn och om jag inte är det så blir jag det.

Och så fort jag gjort någon form eller färg som känns litet fel så är det ju bara att trycka på ”Delete” eller ”Ångra”. Jag slipper att försöka måla över så att allt blir smetigt och brunt.

Jag kan lämna datorn för att öppna dörren, prata i telefon eller ta hand om mat, som kokar över, utan att det är några färgblandningar eller penslar som torkar och blir förstörda. Jo, jag vet, olja torkar inte, men jag blir nervös av oljefärger just för att de är så ”smetiga”, dvs för att de torkar så väldigt långsamt och jag kan inte vänta på det. När den färgen har torkat har min inspiration för länge sedan försvunnit från den bilden och givit sig ut på något helt annat.

Att ”måla hur som helst” var roligare med datorn! Det kanske blev rörigt, men det gör mig ingenting eftersom  där ändå ligger strukturer bakom.

Men... nu har vi nästa ”grej”.

Det måste vara en mening med bilden. Att bara blanda ihop en massa färger och påhitt för att det ”ser kul ut” och ”man blir glad av färger” fungerar inte. 

Meningen kan nästan vara vad som helst om den bara ”känns bra” men det blir fel om det bara ”ser kul ut”.

(För övrigt kan man ju undra om det inte ändå krävs någon slags mönster för att det ens ska se kul ut)

Det där är svårt att förklara för ”meningen” kan vara något, som kommer från det undermedvetna och som jag inte upptäcker förrän senare när bilden redan är färdig.

Med ”mening” menar jag inte ”uppsåt” - jag menar ”betydelse”.

Men, en bild som har en betydelse för en person kanske inte har det för en annan. 

Japp!
Olika bilder slår an olika toner i vårt inre på samma sätt som olika sorters musik gör det. Om jag mår dåligt av disharmonisk musik så gör jag det även av disharmoniska färger och former, dvs ett slags skrammel av toner huller om buller kan motsvaras av "en massa färger huller om buller".
Ögon och öron är bara olika kanaler som leder in till samma själ.

Man har gjort undersökningar av hur folk reagerar på olika sorters musik och jag tror att det var Mozart som var bäst för oss på något sätt (minns inte – har lånat ut boken för 20 år sedan).

Nu undrar jag om det finns någon som har gjort samma undersökning med bilder och om det är möjligt. Jag tror att det skulle kunna vara möjligt om man bara tog sådana bilder som vi inte redan har programmerat oss till att gilla eller inte gilla på grund av andra historier, men det kanske inte går eftersom vi reagerar även på enkla symboler.
I dag kan man väl inte ens titta på en trekant med "botten ner" utan att tänka på en dollarsedel.
Att vi reagerar på färger vet vi ju.

I förrgår började jag läsa en skrift om religiositet och musikalitet och skrev ner mina första funderingar om den. Man kan jämföra religiositet och musikalitet, om man tänker på att båda handlar om en känslighet för... Ja, för vad?

Kanske en känslighet för dolda inre strukturer, harmonier och klanger, oberoende av om de uttrycks genom historier eller toner (ljud). Om en religion är berättad eller nedskriven, så är den väl en historia? Men, det är ju inte religionen som är berättad från början  - det är ju bara den historia som man sedan har använt sig av? Vi säger arketypisk historia så blir det nog bra???

Men eftersom musik används av ”religion” så kan man ju ändå inte riktigt tycka att de är jämförbara. Jag menar att musiken är religionens instrument och ”religion” är ju då bara en ”medveten påverkan”.
Jag menar: om jag använder en sked för att äta så kan man ju inte likna mig vid en sked bara för det.
Men religiositet och musikalitet är ändå egenskaper vi kan ha.
Man kan ha en naturlig fallenhet för musik och även för att... ja, vadå? Man kanske kan kalla det för påverkbarhet. Men det borde ju då vara påverkbarhet för vad som helst? Varför just religion och varför inte segelbåtar?

Det är nog helt avhängigt av vad man menar med ordet ”religion”, men man borde i alla fall kunna jämställa musik och bildkonst och det tänkte jag på i förrgår.
Både musik och bildkonst kan underställas ideologier och användas av dem och det är ju precis på pricken vad man också gör. De är verktyg, som passar ihop, som kniv och gaffel.

Så i stället för att fortsätta att jämföra religiositet och musikalitet så började jag fundera över bildkonsten. Vad händer om man vid jämförelsen helt enkelt bara ersätter ordet musikalitet med ordet konstnärlighet?

Ja, sedan kan man säga att jag fick en lektion i det ämnet 

när jag kladdade till det för mig här på köksbordet.

Den röda färgen

Jag har alltid varit fascinerad av de små, ryska lackerade askarna med sagomotiv i vanligen ganska starka starka färger på svart botten.

Jag har noterat att de vanligen är röda på insidan och så tänkte jag att det nog inte kan finnas någon annan anledning till det än att det är symboliskt. Det hade ju varit roligare att måla insidorna i olika färger men det tycks inte ha varit vanligt. De ska vara svarta på utsidan och röda inuti. Men vad kan det vara för symbolik, som är så viktig?


Jag frågade Lucia från Ryssland och hon sade att det symboliserade den svarta spisen med den röda elden inuti. Hörnan vid spisen kallades Guds hörna.

Ja, den förklaringen passade mig precis - jag förstår väldigt väl vad som menas.

Den lilla asken är en symbol, en mobil spis i miniformat och med den kan man ta med sig "Guds hörna" ut i världen.

Spisen är husets andliga centrum med sin röda, levande, värmande eld. Den är husets hjärta och husets ande och genom skorstenen går röken upp till Gud, precis som indianens rök från pipan går till WakanTanka och den ande han vill prata med.

En annan likhet är att även indianens medicine bundle ska vara röd inuti.

En liten rysk ask är alltså egentligen en symbol för hjärtat och dess "innehåll", dess bilder och de föreställningar som vi håller i vårt sinne. Det är vår inre fantasivärld, som vi kan se målad på askens lock. Detta måleri har också sina rötter i det ryska ikonmåleriet. När kommunisterna tog över och de kristna bilderna blev tabu eller omoderna så fortsatte tydligen ikonmålarna i alla fall, på samma sätt som förut. Det var ju bara att ändra på begreppen litet.

Jag hade tänkt att jag gärna skulle vilja kunna måla något liknande och efter en del experimenterande och goda råd från Sussi i färghandeln så hade jag gjort ett kort, som jag tyckte hade en liknande lyster. Jag hade också hittat tjock lumppapp, som var alldeles utmärkt att måla på eftersom det blev en snygg struktur, som jag gillade.

En rysk ask ska egentligen ha en yta, som är helt slät, som en blank spegel, men jag tyckte att den här ytan med struktur just nu passade mig bättre. Den var på något sätt litet intressantare.

Jag hade också funnit att jag kunde använda denna papp till att göra några enkla,små askar och några halvfärdiga stod här på bordet. Riktiga ryska askar är gjorda av papiér maché och det är rätt omständligt att göra dem. Jag tror att de ska åka in och ut ur en ugn flera gånger så det är ett riktigt grundligt arbete som de gör.

Nu hade jag en rad med halvfärdiga askar på bordet, men jag var inte riktigt nöjd med den röda färgen. Den hade inte rätt nyans och dessutom var burken rätt liten.
Jag tänkte att det skulle inte vara så dumt om färghandeln nu hade en överbliven burk med röd färg, som de kunde sälja billigare. De har ofta sådant.

Jag hoppade in i bilen och körde dit och fann att på hyllan för ”överblivna kulörer” fanns tre burkar med röd färg i tre olika kulörer och jag köpte dem.
Så stod jag kvar och pratade med Sussi någon timme och hindrade henne från att skriva papper, sortera tapeter och blanda färger och allt annat, som hon skulle ha gjort egentligen.

Vi kom in på det där med att ”samla grejer”. Hon har utbildning i gammeldags måleritekniker och samlar på allt möjligt, som hon målar och ”hittar på något med”. Jag brukar också samla på sådant som jag kan ”hitta på något med”.

När man är på det sättet så är det bra att ha alla färger, material och verktyg ”på plats” där hemma, så att man slipper att gå ut och handla för varje minsta lilla idé man får. Men om ”allt” ska finnas i denna ateljé så kan det bli ganska så fullt med allt möjligt och om man inte är försiktig så finns ju risken att det blir som en soptipp till slut.

Vi pratade om det och kom in på att det i alla fall är tur att man är en ”tjej”, som samlar på småsaker inomhus. Det blir ju värre om man är en kille, som är intresserad av bilar, traktorer och andra maskiner. Då kan det egna reservlagret bli ett jättestort skrotupplag med en massa trasiga bilar, som träd och buskar har börjat att växa tvärs igenom.

Då kom vi att tänka på en kille, som kallas för Gert eller Hjert (vet inte hur det stavas, det kan vara så att han heter Hjertkvist eller något liknande). Han har en slags loppmarknad med stora, gamla tunga grejer och han lär vara den starkaste killen, som folk nånsin har sett.
Jag har hört att han lätt kan stå och prata med någon, samtidigt som han litet nonchalant håller en bilmotor under armen. Och Sussi sade att han kan lyfta stora betongblock.

Jag kom på att jag en gång hade varit där, faktiskt tillsammans med en annan kille, som också heter Gert, och det hade jag skrivit om i en blogg.
http://blogg.passagen.se/galleriskogsfolket/entry/bra_att_ha

När jag hade kommit hem så tittade jag på färgen och fann att det var precis på pricken den röda nyans, som skulle passa som ”hjärtats färg” i mina små askar,. Jag tänkte att nu måste jag skriva upp vad färgen heter så att jag senare kan köpa mer av samma sort. Jag hade hällt över den i en liten glasburk och skulle nu skriva en etikett till den burken.

Och vad upptäckte jag då?  Jo, att färgen heter ”Hjärta”.

http://eldvinda.blogspot.se/2013/11/ignis-et-spiritus.html

Det var ju tydligt att det var rätt färg. Den hör ihop med ryska askar, elden och spisen och för att komma i stämning kanske jag ska lägga fram en rysk sjal på bordet och spela Kalinka och Katjuscha. Mina gamla, riktiga ryska askar står redan på rad i fönstret.

Det är väldigt lätt att tappa en stämning så det kan vara bra att ha knep för att kunna fånga den igen. Andar kan, som bekant, flyga!

Jag är nationalromantiker och den här veckan är jag tydligen rysk nationalromantiker.

https://www.youtube.com/watch?v=FAT3G-1mdBw

Höst

Mobilslangtelefon

Att göra en slangtelefon av en mobiltelefon kan tyckas vara en konstig idé eftersom en sådan telefon har en strålning som når någon mil bort och kanske ännu längre. Det går liksom inte att komma undan.

Om man är så känslig för strålning så tål man inte alls någon aktiverad mobil i sin närhet.

Men, nu är det så att det finns folk, som på grund av sin känslighet har isolerat sig i stugor i våra skogar och hittills har de kunnat använda sina gamla sladdtelefoner för att hålla kontakt med omvärlden. I många fall så går nu inte detta längre eftersom Telia tar bort det gamla kopparnätet så att de gamla telefonerna blir avstängda.

Dessa personer kan alltså nu bli helt isolerade i den djupa skogen.

Ett exempel är Laila, som det var en artikel om i VF nu den 9 oktober. Tyvärr så stod det i artikeln att en Telia-chef sade att han skulle hjälpa henne: hon skulle få en fast mobiltelefon med antenn på taket. Det var dumt sagt av honom för problemet är ju just att hon inte tål sådana antenner och det visste han mycket väl.

Men, jag tänker som så att om man bara hade en lång sladd till mobilen så skulle man kunna ha själva mobilen ex. bakom en mur när man använder den, om det skulle ha hänt något allvarligt så att man är absolut tvungen att kontakta omvärlden.

I en gammal stuga finns ju alltid en tjock mur bakom spisen. Det kan också finnas en jordkällare som man kan vara i, medan man har telefonen (= sändaren) utanför. Då skulle man ju ha ett tjockt lager med jord mellan sig och själva telefonen. Om det då är regnigt ute eller snö så får man ju ett extra skydd av vattnet i jorden.
Om där också finns ett tjockt träd kan man lägga mobilen bakom stammen.

Det skulle alltså, tänker jag, kunna vara en idé att städa upp och göra fint i jordkällaren, om man har någon. Trägolv, en stol, en matta och en bra ficklampa. Man kan ta med sig ett fårskinn att sitta på.

Sedan gäller det bara att sätta en lång sladd på mobilen. Hur gör man det?
Per-Inge i Dator-Center i Torsby visade mig hur man gör med sladden.

Försök först att skaffa en mobiltelefon med röststyrning. Det betyder att man kan ringa upp utan att ens vara i närheten av telefonen. Man bara trycker på knappen på sladden och sedan säger man namnet på den, som man vill ringa till. Och sedan ringer telefonen automatiskt dit.

Sladden

Köp en handsfree och klipp av sladden på mitten.
Köp en el.sladd på 10 meter, som innehåller fyra ledningar.

En hands-free innehåller fyra ledningar, men det ser ut som om det bara vore tre ledningar.

Först är det tre ledningar, som är doppade i isolerande plast. Den fjärde ledningen är virad omkring en av de andra så att man måste pilla loss den.
Nu har man alltså en metalledning och tre tunna ”hårstrån” som är plastöverdragna = fyra ledningar.

Den långa sladden ska skarvas in här i mitten.

Hur får man bort plasten? Ja, man kanske kan skrapa försiktigt, men det är svårt. Annars kan man ta en tändare och bränna bort plasten. Den brinner upp snabbt och när den brunnit 1-2 cm blåser man ut lågan. Metallen där inne kanske är skadad av elden, men den fungerar i alla fall.

Det är nog rätt så omöjligt att tejpa ihop så här tunna ledningar så man får använda en lödpenna.

Vira ihop ledningarna och se till att du sätter ihop ledningarna på rätt sätt. Kolla färgerna: grön ledning ska vara ihopskarvad med grön ledning osv.

Se till att ledningarna inte på något vis har kontakt med varandra där som det finns metall. Tejpa fast det hela på en träskiva och starta en lödpenna. När den blivit varm så sätter du den på ledningen så att den blir het. Håll en lödtråd mot det varma stället. När en droppe metall har lagt sig där så tar du bort pennan så att metallen stelnar.

Gör samma sak med alla ledningarna, men det är superviktigt att det inte blir kontakt mellan dem (metallerna). De olika ihoplödda ställena kan du nu isolera ordentligt med el.tape. Sätt ihop det hela på ett sådant sätt att sladden inte kan dras itu av att man snubblar på den.

Nu kan du ha mobilen 10 meter ifrån dig, bakom träd, jord, mur eller så, och du behöver bara säga vem du vill prata med så ringer telefonen själv.

Men inne i din grotta så måste du ju ändå ha med dig den del av sladden som mikrofonen sitter på. Och sladden kan bära med sig sådant som man inte tål. (Möjligt att den skulle kunna skärmas – jag vet inte).

Här finns två öronproppar, som du nu helst inte ska stoppa i öronen (eftersom de kan fungera som antenner och ”dra in” mikrovågor).

Nej, så här kan du göra.

Köp ett stetoskop och smala plastslangar. Dra loss stetoskopets egna slangar och sätt dit dina egna. I änden av dessa slangar kan du sedan sätta fast de små öronplupparna (som sitter på telefonens head-set).

Tänk på att slangarna kan inte vara alltför långa eftersom du måste vara nära el.sladdens mikrofon så att det hörs vad du säger.

Men resten av sladden kan gott vara 10 meter och kanske ännu mer. Jag har testat 8 meter och det gick alldeles utmärkt.

Hur man gör en slangtelefon

De flesta, som är el.överkänsliga är ofta egentligen mest känsliga för mikrovågor (mobiler, WIFI och  trådlösa grejer), men det finns också de, som är väldigt känsliga för vanliga, gamla telefoner med sladd till ett jack i väggen och med en sladd mellan luren och telefonen.
Om det inte är en sladd till luren så är det en trådlös telefon (DECT) även om dess laddare "sitter fast" i väggens telejack och då handlar det om högfrekventa signaler, dvs mikrovågor.

Den slangtelefon, som jag har gjort är avsedd för den gamla telefonen med sladd både till väggen och till luren. Och jag menar den modell där man lätt kan skruva isär luren och plocka ut innehållet.
Här är bilder på den modellen, som heter DIALOG.
Det finns ju fortfarande folk, som har fast telefon!

Köp ett stetoskop. Man kan hitta billiga sådana på nätet.

Dra loss den runda grejen.

Nu ska man skarva den här slangen och till det köper man plastslang i metervara på någon välsorterad bensinstation. Köp den slang, som är lika bred som stetoskopets gummislang. (Eller den som är närmast).
Sedan behövs också en kort bit av en tjockare slang som man kan använda till att skarva med. Man virar el.tape omkring de smalare slangarna så att de passar exakt in i skarvbiten.

Genom att köpa ex. 10 meter slang och en längre bit skarvslang så får man möjlighet att sedan klippa och sätta ihop och testa vilken längd som man gillar bäst. Det hörs väldigt bra i dessa smala slangar, men alla kopplingar måste vara lufttäta.
Man får inte bättre ljud av att ha en tjockare slang - det blir snarare sämre.
Här är ett exempel på hur kopplingen ser ut i verkligheten:

Sedan är det dags att fixa det som ska sitta i andra änden av slangen.

Den vänstra grejen ska man ju ha i öronen, så där som doktorn brukar ha. I den andra änden ska då naturligtvis telefonlurens högtalare sitta fast. Det är nu bara att skruva upp telefonluren och ta loss den. Det är en rund grej med två små kontaktpinnar på baksidan.
För att kunna få den att sitta fast ordentligt på slangen så får man ta och stoppa in den i en vanlig hushållstratt av plast. Och sedan trycka in tratten i slangen.
På de två piggarna ska man sätta fast de två ledningar som satt på den i telefonluren. Plus och minus spelar ingen roll. Kolla sedan noga var dessa ledningar sitter fast inne i telefonen.
Dessa ledningar kan man nu klippa av och skarva med en vanlig högtalarledning, som man också kan köpa i metervara (i någon el.affär).

På detta sätt, med slang + ledning kan man komma långt bort från själva telefonen, kanske ung. 8 meter. Det betyder att man kan gå bakom något som skyddar, ex. en betongvägg, stenmur eller skorstensstock.... man får testa.

Dessa två ledningar, som syns på bilden, går alltså till telefonen. 

Men från telefonen måste vi nu också ha två ledningar, som går till en mikrofon, som man kan prata i.
Man gör på samma sätt: man tar ut den ur luren och klipper av de två ledningarna och skarvar dem med ny högtalarledning. Det går bra med vilken gammal el.sladd som helst, men om man ska köpa ny ledning så är en tunnare billigare. Det ska inte gå någon starkström genom den.

Ledningar kan man skarva genom att bara skala dem i ändarna, tvinna ihop metallen och vira el.tape omkring. Annars kan man använda flatstift eller rundstift från bensinmacken.

Plastslangen kan vara lång, du hör bra ändå, men mikrofonen kan inte vara alltför långt bort för då kan den andra personen inte höra vad du säger.
Men det är ju möjligt att man kan experimentera vidare med att sätta på en bättre mikrofon så att man kan ha den längre bort i från sig.

Fördelen med det här systemet är att det är väldigt billigt och att man kan komma väldigt långt bort från telefonen. 

PS om mobiler

Om man är känslig för mobiler eller kanske bara vill vara extra försiktig så kan man skarva en handsfree. Det går alltså fint att göra en handsfree som är 8 meter lång eller mer. Jag vet inte hur lång den kan vara, men 8 meter går alldeles utmärkt.
Då fungerar ju själva telefonen som en antenn, som man kan ha långt bort.
Den anordningen kan man använda hemma om man vill prata länge, men knappast när man springer omkring på sta´n.

Man ska bara tänka på att en handsfreesladd innehåller fyra ledningar, som man inte får förväxla. En av dessa ledningar är virad, snurrad, runt en annan ledning på ett sätt som gör att man kanske inte så lätt kan se att det är två olika ledningar. Så man får peta itu de fyra ledningarna och sedan se till att de absolut inte nuddar varandra när de blivit skarvade (för då fungerar de inte).
De är tunna som hårstrån så det är inte så lätt att bara tvinna ihop dem. Men man kan löda ihop dem. Man köper en lödpenna och litet lödtråd - det blir i alla fall billigare än att låta en tekniker göra jobbet.
Men först är det bra att skala trådarna i ändarna och det kan man göra genom att bränna av plasten med en cig.tändare. Snurra ihop metalltrådarna och värm dem med pennan och tryck dit lödtråden, som smälter och lämnar en droppe kvar. Låt den stelna.
Sätt el.tape ordentligt runt varje ihopfogning så att inga trådar nuddar varandra och gör ett litet stadigt paket av det, så att det inte kan ryckas itu om man skulle trampa på sladden eller dra i den.

Närmast huvudet har man på samma sätt ett stetoskop så att alla el.grejer kommer en bit bort från kroppen. Om man har köpt en handsfree med två små pluppar, som man ska ha i öronen, så går det ju fint att sätta dessa i ändarna på två slangar, som man sedan sätter (i valfri längd) på stetoskopet. (Ta bort den svarta gummislangen helt och ersätt den med två plastslangar.) Det räcker med en meter ungefär - mikrofonen får ju inte komma för långt bort.

Fågelskrämma

En tagetesplanta nöjde sig inte med att bara vara en vanlig liten en. Den blev som en buske med massor av kvistar och blommor. Men, men... varje morgon är några nya blommor avbrutna och hänger och dinglar.
I dag plockade jag bort minst 20 avbrutna blommor och knoppar på denna planta, som nu ser mer och mer "tom" och tråkig ut.

Jag tror att det är fåglar, som kommer dit tidigt på morgonen och anser att blommorna tillhör Guds fria natur så de sätter sig på kvistarna, dvs på blommornas stjälkar.

Ja, vad skulle det annars vara som bryter av blommorna? 

Så jag tänkte att fåglar kanske kan hejdas av att se två stora ögon som stirrar. Tja, varför inte? Så jag ritade en uggleliknande bild med ögon, tejpade fast den på en liten linjal och satte dit den (det är ju möjligt att jag skar av några rötter med linjalen, men jag har ingen blompinne).

Så satte jag upp några sittpinnar också så att fåglarna har något bättre att sitta på, om de nu vågar.

Ja, det där var ju kul, så nästa dag gjorde jag några fler.

Man kan sätta dem på blompinnar

eller hänga dem i något.

En katt och två ugglor!

Hemgjort linsskydd till kameran

Nu hade jag tänkt att jag skulle göra bilder med litet högre upplösning så att de kan gå att förstora ifall man skulle ha lust med det. Ja, varför inte?

Min Canon Power Shot SX 30 IS är en kompaktkamera med ganska så stort zoomobjektiv. Den kan väl ta hyfsade bilder, 14,1 MP, men den är litet för stor för att ta med sig i en ficka eller handväska, så jag hade länge tänkt att jag ville ha en ny liten fickmodell som kunde göra bättre bilder än min gamla fickkamera. Men.... att välja rätt mellan 1000 olika sorters kameror är inte precis mitt område! Så jag tänkte att jag skulle vänta på att den "kom av sig själv, liksom bara dök upp utan att jag behövde veta något om kameror."

Och nu, den senaste månaden, så hade Karsten (han med blombloggen) via Skype tjatat på mig om en kamera, som han tyckte att jag skulle köpa. Och nu en kväll, mitt i kamerapratet, så upptäckte jag att det var rea på Elgiganten och den rean skulle ta slut om tre timmar.
Ja, OK, så jag beställde kameran, som kom efter tre dagar.

En vit, liten Samsung NX mini. Så gullig! Men den har inget skydd framför linsen. Jo, alltså, där sitter ett glas och det glaset ska vara tåligt gorillaglas, som inte blir repigt, men i alla fall... det kan ju bli kladdigt?

Jag ville i alla fall ha ett skydd där så jag gjorde ett! 

Så här kan man alltså göra ett linsskydd till en kamera:

Bestäm dig för hur bred lockets kant ska vara och skär en så bred remsa av tjockt papper. Jag tog lumppapper, som jag hade köpt på ByggMax. Det är papper, som man kanske egentligen ska ha på golvet som skydd när man målar. Tror jag. Men man kan nog ta annat tjockt papper också och om man inte har något så finns det 300g papper i en pappershandel, ex. Kontorsspecialisten.

Om man inte har en skärmaskin så kan man ju klippa, men i så fall är det viktigt att man klipper alldeles rakt.

För att bestämma hur stort skyddet ska vara så är det bara att lägga remsan runt objektivet och sedan hålla fast det i den storleken.

Remsan kan gärna vara flera varv, men det ska nu vara lim mellan lagren.

Sedan ser det ut så. En rund ring.

Se till att den håller formen!!!

Häll sedan lim på en bit papp och smeta ut limmet över pappret.

Lägg ringen på det.

På så vis får man också en hård yta på lockets insida.

Lägg en tyngd på ringen så att den trycks fast i pappret.

När det har torkat så klipper man bort det överflödiga pappret och sedan har man kvar detta. 

Nu kan man måla på flera lager med lim och då blir det starkare eftersom limmet blir hårt när det stelnar. Låt det torka mellan varven.
Måla inte tjockt på insidan för kan ringen bli "mindre" så att den inte passar. Sedan kan man måla med valfri färg. Jag tog vad jag hade: vanlig takfärg och sedan lack utanpå det. 

Om man vill att det ska se finare ut så kan man ju köpa en sprayburk med lackfärg och spraya några gånger tills locket blir blankt som en ny bil.

Så blev det!

Men kameran saknade ju väska också.

Så jag sydde en röd påse åt den.

Et voila`!

Karsten hörde av sig på Skype. Han var nyfiken och ville veta hur det hade gått med kameran. Hade jag tagit några bilder nu? Hur gick det? Var den bra?

[7/17/2014 10:09:46 PM] s2friis: Hur går det med en nya kamera?
[7/17/2014 10:18:36 PM] Viveca Lammers: Eh...???
[7/17/2014 10:18:50 PM] s2friis: ja?
[7/17/2014 10:19:11 PM] Viveca Lammers: Jodå! Den ligger och sover.
[7/17/2014 10:19:50 PM] s2friis: Du har inte använd den?
[7/17/2014 10:20:00 PM] Viveca Lammers: Den har fått en egen fin sovpåse!
[7/17/2014 10:20:16 PM] s2friis: bra det har man kameror til

(Den konstiga stavningen beror på att han är dansk)

Samsung har gjort en väldigt bra manual! 

Applåder till Samsung! Äntligen en läslig kameramanual!!!

Första gången som jag har något sådant! Wow!

Men det betyder ju inte att jag ännu riktigt har fattat hur.....
...............................

Nästa dag:
Nu har jag testat kameran utan att bry mig om några inställningar. Den var tydligen inställd på Auto och jag bara siktade och knäppte (med det 9 mm objektiv, som följde med i köpet.) Ja, det blev väl OK!

Senare gör jag detta tillägg:

9 augusti.

Linsskyddet hade ganska så breda kanter och det gjorde att det satt fast för bra, dvs. det var litet svårt att klämma dit och dra loss. Så nu har jag, på samma sätt, gjort ett nytt linsskydd med smalare kanter och det fungerar bättre och ser också mindre klumpigt ut.

Nu kan jag ha den i fickan utan att riskera att glaset blir kladdigt om jag råkar ta på det med fingrarna. Att göra ett skydd är lättare än att bära med sig trasa och tvättvätska för att torka av glaset. Man kan ju annars naturligtvis också ha kameran i en liten påse och vara försiktig. Men ändå...

Jag gick in på en sida där man diskuterar denna kamera och det var också andra, som tyckte att det borde ha funnits ett lock att sätta över glaset.

Kamerans inställningar har jag bekantat mig med ganska hyfsat nu, men hur man gör för att ta bilder i raw-format kan jag inte förstå. Jag tycker att kameran inte stämmer med manualen beträffande detta. Men... det är väl något jag har missat. Kanske inte så konstigt i så fall för den förträffliga manualen är på 195 sidor.