söndag 8 februari 2015

Orber

Att fotografera orber får väl också räknas
till det man kallar påhitt!






















måndag 19 januari 2015

Rytmer och bildkonst

Hårt papper av återvunnet material hade jag köpt. Det var bara ett infall, men sedan så visade det sig att det passade fint till att måla blommor på svart botten med en finish av blank lack så att strukturen i pappret framträdde.

När jag skulle köpa mera sådant papper så fanns det inte längre och jag köpte en annan sort, som var litet tjockare och mjukare. Det skulle nog gå bra.
Det var för mjukt för att skära i småbitar (lagom till kort) så jag fick klippa i stället.

Men detta papper hade en helt annan, mjukare och luddigare känsla så jag kände mig också luddigare och undrade vad detta papper egentligen kunde passa till.
Jag prövade litet... drog några enkla streck med blommor och... sedan kände jag mig nästan tvingad att skriva litet på bilden.


Det fick mig att börja leta efter flera bilder med texter på och efter ett tag hade jag hittat en ny genre Art Journal. 


Jag tittade på mängder med sådana bilder  och tyckte att de var väldigt, fantastiskt bra. Massor med färger och en så´n där riktigt spontan och härlig, levande röra.
Om man tittar närmare på naturen så ser den ju också ut som en riktig röra: pinnar, vissna blad och kvistar ligger huller om buller överallt, blandat med hål, myror, stenar.... hur som helst. Levande liv ska alltså vara huller om buller och dessa bilder ser också väldigt levande ut. Eftersom jag gillade dem så tänkte jag att det kunde kanske vara kul att se om jag kunde göra något liknande.
OK Fram med papper och färgburkar!

Jaha... och hur skulle jag nu börja? Tja? På med några färger hur som helst som en bakgrund!

Men denna bakgrund blev rätt så rörig och smetig... ja, det blev bara värre och värre och samtidigt kände jag mig själv också mer och mer rörig, som att hela mitt inre bara blev en oformlig smet.
När det inte fanns någon struktur (mönster) på pappret så försvann mina egna inre strukturer också.


"Så bra" skulle någon tänka, jag vet det. ”Bort med alla strukturer, som fjättrar sinnet i gamla, stela vanor!”

Jovisst, jag tänkte att jag skulle lära mig det nu, men den strukturlösa känslan tog över så att allt på bordet också blev helt rörigt. Jag glömde att skölja penslarna, jag fick färg på min dyra ylletröja och till slut var det en ask med småsaker, som for i golvet. Och färg hamnade på golvet.

(Vide ett tidigare försök att ”måla kladdigt och spontant” så var det en stor glasburk med röd akrylfärg, som kraschade i golvet så att det blev en stor pöl av tjockflytande färg och glasbitar.)

Men nu tänkte jag att ”jag ger mig inte” men samtidigt blev jag mer och mer nervös. Känslan spred sig från bröstet till magen tills jag nästan mådde illa.

Att rita och måla mer precisa mönster fungerar på det motsatta sättet så att det blir som en meditation. Att sjunka in i en liten detalj och peta med den väldigt noga gör att alla tankar och känslor försvinner så att jag bara vilar i ett slags "tomma intet". Om jag bara lyckas att komma in i att fokusera ordentligt på det.

Det verkar som att samma lugn kan komma av att sitta och sticka eller virka. Om man stickar så går det ju inte att försöka göra hela tröjan omedelbart – man måste fokusera på en maska i taget och jag tror att det kan motsvara den effekten som man är ute efter med ett radband. Fast jag blir nervös av radband, men andra kanske inte blir det.

Ute i naturen är det så att helheten ser rörig ut på lagom avstånd, men inte på större eller mindre. Om man tittar noga på ett blad, en blomma, en fjäril eller en kotte så ser man minutiöst noga och perfekt ordnade mönster. Varje liten del har sin egen struktur och sitt eget mönster, sin egen dans eller sång, och om något förstör dessa mönster så att de förvrängs så blir det sjukdom, kaos och död och det som jag tidigare kallade ”huller om buller i naturen” försvinner också. Det blir bara öken kvar.

Även om vi kan tyckas kunna göra vad vi vill så kan vi ändå inte äta vad som helst, vi kan inte flyga och inte vara vakna hur länge som helst och inte köra hur som helst med bilen. Fåglarna har sina speciella revir, vanor och sånger.
I tillvarons grund ligger strukturer och mönster och den typen av musik, som är disharmonisk, ger också helt formlösa, fula mönster på vattnets kristaller när det fryser.
https://www.youtube.com/watch?v=tAvzsjcBtx8

Form eller kaos, kan man säga.

Om jag bara smetar omkring färg så att det flyter hur som helst så tror jag att mitt inre, kanske vattenmolekylerna i kroppen, blir påverkade av det så att de tappar något, som kan liknas vid en slags formpotential (de är ju inte frusna, men potentialen till att bilda ett visst mönster, måste ju finnas där ändå). Och hela mitt inre tappar formen tills jag börjar att tappa grejer på golvet och må illa.

Jag blev deprimerad och målade över mitt kladd med svart färg och sedan kändes det litet bättre.

Nästa morgon fick jag idén att jag skulle testa om det var likadant om jag gjorde någon bild så där ”levande huller om buller” med datorn. Man vet ju inte förrän man har testat.

OK Jag satte igång. Jag bara gjorde vad som helst.... färg här och färg där och en blomma och vad sedan? Tja, jag lät nå´n slags intuition göra vad den ville, dvs jag bara följde impulser för att se vad som skulle hända.

Men... kan man tänka.... jag mådde inte alls dåligt. Och vad berodde det på?

Ja, för det första så går det ju inte att smeta färg på kläderna och tappa färgburkar i golvet med en dator.

Det går inte heller att ”bara slaska iväg i full fart” - man måste ju tänka på vilken knapp man ska trycka på! Man måste helt enkelt bestämma sig för en funktion i taget och färgerna kan inte förvandlas till brun gegga bara för att man struntat i att skölja penseln.

Datorn har en struktur som man inte kan komma förbi! Den är en strukturator!

Det går alltså fint för mig att göra ”spontant vad som helst hur som helst” med en dator eftersom min hjärna hela tiden då blir tvungen att fokusera på strukturella detaljer. Om jag skulle trycka på fel knapp så kan ju hela bilden försvinna som om den aldrig ens hade funnits. Hela datorn kan slockna!

Det gör att jag inte kan ”sätta fart” - jag är tvungen att vara lugn och om jag inte är det så blir jag det.

Och så fort jag gjort någon form eller färg som känns litet fel så är det ju bara att trycka på ”Delete” eller ”Ångra”. Jag slipper att försöka måla över så att allt blir smetigt och brunt.

Jag kan lämna datorn för att öppna dörren, prata i telefon eller ta hand om mat, som kokar över, utan att det är några färgblandningar eller penslar som torkar och blir förstörda. Jo, jag vet, olja torkar inte, men jag blir nervös av oljefärger just för att de är så ”smetiga”, dvs för att de torkar så väldigt långsamt och jag kan inte vänta på det. När den färgen har torkat har min inspiration för länge sedan försvunnit från den bilden och givit sig ut på något helt annat.

Att ”måla hur som helst” var roligare med datorn! Det kanske blev rörigt, men det gör mig ingenting eftersom  där ändå ligger strukturer bakom.


Men... nu har vi nästa ”grej”.
Det måste vara en mening med bilden. Att bara blanda ihop en massa färger och påhitt för att det ”ser kul ut” och ”man blir glad av färger” fungerar inte. 

Meningen kan nästan vara vad som helst om den bara ”känns bra” men det blir fel om det bara ”ser kul ut”.

(För övrigt kan man ju undra om det inte ändå krävs någon slags mönster för att det ens ska se kul ut)

Det där är svårt att förklara för ”meningen” kan vara något, som kommer från det undermedvetna och som jag inte upptäcker förrän senare när bilden redan är färdig.
Med ”mening” menar jag inte ”uppsåt” - jag menar ”betydelse”.

Men, en bild som har en betydelse för en person kanske inte har det för en annan. 
Japp!
Olika bilder slår an olika toner i vårt inre på samma sätt som olika sorters musik gör det. Om jag mår dåligt av disharmonisk musik så gör jag det även av disharmoniska färger och former, dvs ett slags skrammel av toner huller om buller kan motsvaras av "en massa färger huller om buller".
Ögon och öron är bara olika kanaler som leder in till samma själ.

Man har gjort undersökningar av hur folk reagerar på olika sorters musik och jag tror att det var Mozart som var bäst för oss på något sätt (minns inte – har lånat ut boken för 20 år sedan).

Nu undrar jag om det finns någon som har gjort samma undersökning med bilder och om det är möjligt. Jag tror att det skulle kunna vara möjligt om man bara tog sådana bilder som vi inte redan har programmerat oss till att gilla eller inte gilla på grund av andra historier, men det kanske inte går eftersom vi reagerar även på enkla symboler.
I dag kan man väl inte ens titta på en trekant med "botten ner" utan att tänka på en dollarsedel.
Att vi reagerar på färger vet vi ju.

I förrgår började jag läsa en skrift om religiositet och musikalitet och skrev ner mina första funderingar om den. Man kan jämföra religiositet och musikalitet, om man tänker på att båda handlar om en känslighet för... Ja, för vad?

Kanske en känslighet för dolda inre strukturer, harmonier och klanger, oberoende av om de uttrycks genom historier eller toner (ljud). Om en religion är berättad eller nedskriven, så är den väl en historia? Men, det är ju inte religionen som är berättad från början  - det är ju bara den historia som man sedan har använt sig av? Vi säger arketypisk historia så blir det nog bra???

Men eftersom musik används av ”religion” så kan man ju ändå inte riktigt tycka att de är jämförbara. Jag menar att musiken är religionens instrument och ”religion” är ju då bara en ”medveten påverkan”.
Jag menar: om jag använder en sked för att äta så kan man ju inte likna mig vid en sked bara för det.
Men religiositet och musikalitet är ändå egenskaper vi kan ha.
Man kan ha en naturlig fallenhet för musik och även för att... ja, vadå? Man kanske kan kalla det för påverkbarhet. Men det borde ju då vara påverkbarhet för vad som helst? Varför just religion och varför inte segelbåtar?

Det är nog helt avhängigt av vad man menar med ordet ”religion”, men man borde i alla fall kunna jämställa musik och bildkonst och det tänkte jag på i förrgår.
Både musik och bildkonst kan underställas ideologier och användas av dem och det är ju precis på pricken vad man också gör. De är verktyg, som passar ihop, som kniv och gaffel.

Så i stället för att fortsätta att jämföra religiositet och musikalitet så började jag fundera över bildkonsten. Vad händer om man vid jämförelsen helt enkelt bara ersätter ordet musikalitet med ordet konstnärlighet?

Ja, sedan kan man säga att jag fick en lektion i det ämnet 
när jag kladdade till det för mig här på köksbordet.